Det var år sen vi var små
Jag är så glad just nu och vet inte om det till största del är tack vare den härliga höstsolen eller om det på grund av att jag påstår mig ha blivit av med den tidsoptimism som förföljt mig i all evinnerlig tid. Hur som helst känner jag att jag har så himla mycket tid över till sånt jag vill lägga min dyrbara tid på, att allt bara går bra och att jag aldrig kommer behöva stressa för mitt liv igen. Ungefär. Men säkert kommer verkligheten snart ikapp mig..
Förut sa jag ju att måndagar var veckans bästa dag och det står jag fast vid, lika mycket som jag säger att tisdagar är mördardagen. Men idag gick den an, just för att det varit så fullt upp hela tiden tror jag. På hålet gjorde jag reportage och jag hade ingen engelska att gruva mig för. Det enda jag inte hunnit hittills idag är att träna, men just därför blir det en springtur med Kibän efter jag backat runt gathörn med Mamma.
Om himlen finns är jag förlorad?
