Detta är självbiografin jag skrev i slutet av kursen Textkommunikation B. Slänger upp den här för jag vet att några vill läsa och för att somliga kommer att känna igen sig... Manusformat i bloggen? Naaa, så ha överseende med styckeindelningar osv.

Det började redan i mammas mage.
Dag in och dag ut medan hon väntade mig tog hon linje 162 till arbetet i Brunflo. Bussen som sedan förföljt mig hela mitt liv likt snön förföljer Jämtland om våren. Ständigt återkommande, men till skillnad från snön som är evigt oberäknelig finns där en tabell som år efter år sett likadan ut.

På den södra sidan av Sannsundet - närmare bestämt i Oviken, har jag levt och vuxit från den dagen jag kom hem från BB fram tills dess jag började gymnasiet i Östersund för knappt tre år sedan. Tillvaron på landsbygden kan till största del beskrivas som ganska okomplicerad och så här i efterhand också ganska fascinerande.
Eftersom jag har svårt att minnas någonting över huvudtaget innan jag började skolan, kan vi väl säga att livet egentligen inte började förrän då.
Vardagen i Oviken var en enkel ekvation som bestod av skola i Myrviken under dagen, därefter väntade en fem minuter lång (eller kort) bussresa hem till byn, för att sedan bänka sig framför TV:n och Sunset Beach hemma hos farmor, bara ett stenkast från vår villa. Strax efter klockan fem varje eftermiddag ringde pappa och ville att jag och min storasyster skulle komma hem och äta middag. Efter middagen tiggde man rätt ofta en tia för att kunna åka på badhuset i Myrviken, om det inte var fotbollsträning den kvällen vill säga.
   Och ja, så såg det ut i ett antal år. Och inte var jag väl det minsta missnöjd med det, men så en dag kom den där äventyrslusten smygande..
    Jag var väl runt nio år när jag och mina tjejkompisar för första gången en lördagsmorgon klockan nio satte oss på buss 162, för att på egen hand åka till stan och shoppa. Detta blev därefter det återkommande lördagsnöjet för oss. Ett par timmars total frihet från föräldrarna, helt och hållet avsatta för diverse investeringar och självförverkligande som oftast resulterade i ett par örhängen från India, en funbox från Sibylla på Stortorget och ett par utsvängda, inte sällan rosa byxor.
Men efter att ha ägnat åtskilliga lördagar på stan fanns till slut ingenting mer att hämta. Jag och mina kompisar blev sugna på något nytt.
Vi var omkring tolv år när vi började åka in till stan på fredagseftermiddagar istället.
Eftersom vi slutade skolan halv fyra tyckte vi det var perfekt.
162:an gick ju tio över.
Och nu var det inte längre shopping som lockade. Nej, det fanns det varken tid eller intresse för. Istället blev bio vårt nya bestyr.
Det spelade sällan någon roll vad det var för film vi såg. Det var liksom inte det mest väsentliga. Godispåsen från Karamellkungen och att vi faktiskt befann oss på en annan plats än hemma var så mycket viktigare. Idealiskt var det faktum att bussen gick hem igen tio över tio samma kväll.
Vid femton års ålder höll trenden fortfarande i sig, och var än mer självklar än tidigare. En fredagskväll innebar en fredagskväll i stan och några andra alternativ fanns inte. Men bio, det hade vi tröttnat på och i stan fanns så mycket människor, och möjlighet att lära känna några av dem.
Jag och mina två kompisar umgicks ofta med dem som var lite äldre än oss, och som vid den här tiden antingen redan gått ut eller precis börjat gymnasiet. Och för de flesta som växer upp i Oviken innebär gymnasiet även en flytt hemifrån. Därför fanns det inte längre någon anledning att ta bussen hem samma kväll, särskilt inte när fest stod på agendan.
    Det spännande och roliga med hela grejen var att ingen fredagskväll blev den andre lik. Det var alltid nya människor på nya fester i nya lägenheter, i stadsdelar man egentligen bara hade passerat igenom någon enstaka gång.
Morgnarna därpå satte vi oss bakfulla och glada på bussen vi åkt så många gånger tidigare i våra liv, den som ledde hem till lugnet. 
Till slut kom den dagen då vi gick ut nian och vi likt alla andra skulle flytta till stan. Anledningen till att det är en sådan självklarhet att i samband med gymnasiets början, även flytta från Oviken är just 162:an och att dess fåtaliga turer skulle innebära extremt långa dagar för den pendlande.
Jag som hade stått i kö hos Östersundsbostäder i två år var inte särskilt orolig för att bli bostadslös trots bristen på lägenheter. Frågan var bara om jag kunde få tag i en centralt och nära till skolan som hade riktigt kök. Det var nämligen mitt enda krav. Och till slut hittade jag en rymlig och trivsam etta på Prästgatan som jag bara var tvungen att få.
Men med plats nummer nio i kön kändes det rätt hopplöst, tills jag, tack vare strul från Östersundsbostäders sida och en stor dos tur, ändå fick den.

I sommar blir det tre år sedan jag flyttade in. I tre år på Prästgatan har jag bott och levt ett ganska fantastiskt studentliv, både själv och tillsammans med andra. Lägenheten har blivit min borg och fristad där det är jag som bestämmer och där jag ”bara kan vara” om jag vill.
Men fastän jag är vuxen nu, så skiter sig saker ibland.

Då är det 162:an som leder mig hem.