Nytt under solen

Så infinner den sig igen.
Och igen. Och igen. Och igen.
Hur jag än vänder och vrider mig letar den sig innanför mitt skinn,
liksom kryper och kittlar på ett obehagligt sätt.
En känsla alla känner, men som jag önskar ingen någonsin satt något namn på. Aldrig gett någon definition.
Jag inbillar mig att allt outtalat inte heller existerar. Bara är just en inbillning.
Jag och min vän väljer att kort och gott kalla den för Å.
Dess rätta benämning frambringar den bara fortare ändå och varför skynda på?
Till min förtvivlan verkar det dock inte spela någon större roll. Den sprider sig likt en löpeld, tangerar mitt inre genom alla sinnen.
Och jag förstår egentligen inte varför.

För jag om någon har det ju väldigt bra.
Jag lever ett lyckligt liv utan katter. 
Mina trosor är varken för små eller för stora. 
Jag har ingen fondvägg från 2001.

Kanske är det just det som är problemet. Att det inte finns något stort problem som tar upp den tankeverksamhet som den möjligtvis, vanligtvis är avsatt för.
Istället får jag ångest av mina 19 vårar.
Försöker därför väcka barnet inom mig, men får istället ångest av Björnbröder.
När jag sedan loggar in på Facebook för säkert femtonde gången det senaste dygnet får jag ångest igen.
Tills någon väcker mig med något så kraftfullt som ett påstående, att s k  ”tentaplugg”-ångest minsann inte liknar någon annan ångest.
I samma stund påminns jag om att den här känslan kliar lika mycket för alla. Alla suktar efter bot.
Alla vill ha någon med lugnande ordstäv, eller ännu hellre ett gott hjärta och kloka råd.

Och i min djupaste åldersnoja fick jag en uppenbarelse. Som en knäpp på näsan och en liten tröst i all ånger:

”Du tror att i grannens vatten är sjögräset alltid grönt.
 Du drömmer om att simma upp dit.
 Det är inte mödan lönt.”

Jag tror det är dags att börja tagga till. Tänker alltså inbilla mig att jag skrivit Å för sista gången.