och som avhoppare från kursen har jag spenderat denna regniga dag på följande sätt:

1. tog sovmorgon till tio
2. gick på stan under ett paraply
3. åt på donken
4. såg på unga mödrar
5. lagade middag med Sunqen
6. tränade med Sanebe
7. kramade mitt A så hårt jag förmådde

Imorgon hade jag kunnat åkt till GBG.
Dock tror jag det ej blir så.

Just i skrivande stund pågår det en skrivarkurs på Birka Folkhögskola. Den skrivarkurs jag fick stipendium för att delta i. Och trots att den inte slutar förrän på fredag, så har jag deltagit alltid.
Trots att Birka var värsta rehabiliteringen, så bestämde jag mig helt enkelt för att lämna igår kväll.
Det jag har lärt mig under kursen är att:

1. Man äter jävligt mycket, och dricker ännu mer kaffe på ett ställe som Birka.
2. De som betalar 5000 spänn och slösar en vecka av sitt sommarlov på en skrivarkurs i Jämtland, är jävligt, jävligt speciella.
3. Hur mycket jag än skulle vilja det, så blir jag nog aldrig någon poet. Poesi är alldeles för abstrakt, dessutom har jag fått känslan av att man måste ha en stark tro på sig själv av att vara något, för att kunna ägna sig åt sådant hittepöu.
4. Har dock fått insikt om att inom poesi så är allt tillåtet. Blod KAN rida bark. Och bortom våldet finns säkert hål i byxfickor också.
5. Ett liv på folkis är nog inte så jäkla dumt ändå. Både jag och Moa trivdes rätt så bra i våra små studentrum på en dryg kvadratmeter.

Men, tack för gratismaten Persson invest!!

Tydligen har jag varit alldeles för upptagen eller på helt fel humör för bloggandet den senaste tiden. Kan låtsas att jag är lite ledsen över det, men det är jag egentligen inte. Tycker bara det blir lite svårt att komma ihåg allting man gjort och tänkt på sedan sist..

Förra veckan började jag sommarschemat på Ica, på riktigt eller vad man ska säga. Innan hade jag ju bara jobbat en helg. När jag inte jobbade umgicks jag en hel del med Alex och Sunqen. Sunqen som bor här ibland, vilket är väldigt mysigt och trivsamt tycker jag. Förra helgen var det dessutom midsommar!
Midsommaraftonen började jag i Åkeräng, men tog på eftermiddagen bussen hem till ett tomt hus på vischan.
Där blev jag dock inte så länge innan jag begav mig till Sunqen för en middag i sällskap av henne och Anna.
Lite senare åkte vi med Hanna till Ola i Svenstavik där festen var i gång sedan länge! Mycket folk, mycket dricka och helt okej bra väder gjorde kvällen till rätt så lyckad måste jag säga! Men som jag sagt förut så kan inte mycket gå snett i sällskap av mina fantastiska tjejer.
När jag vaknade upp i mammas och pappas säng på midsommardagen var de redan hemma.
Travparkeringen hade börjat fyllas, jag följde med pappa och Albert upp, gjorde en v5a som sprack i andra loppet, åkte och köpte godis med mamma och hejjade på André som startade både Flurut och Galina Dam och fick åka hem med ett par tusingar extra.
På kvällen vankades det grillat till middag och skönsång från en liten femårig kusin, tills jag tröttnade på säckhoppning och for till Åkeräng där man tillbringade en tid framför fotbolls-VM innan det blev dags att gå och knyta sig.

Trots att söndagen var rätt solig, så var det en rätt vemodig och ledsam dag som jag gärna lämnar bakom mig. Det enda trevliga, och MYCKET trevliga dessutom var att man fick några timmar tillsammans med min efterlängtade och numera prinsessa av grundläggargränd: SANEBE ♥
Soooom man hade längtat! Sen att man fick lite besök av världens bästa Sunq också innan läggdags var inte heller fy skam. Hon har tendensen att finnas till när man behöver, hon.

ps.

Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig

ds.

Wow, diggar livet just nu jag!
Igår var jag jobbfri och dessutom var solen framme!
Jag passade på att åka till Åkeräng och lattja lite med den där A och hans syster.
Framåt kvällningen mötte man upp Boel på fristilen för ett pass Easyline, som känns idag vill jag lova!
När det var gjort unnade jag och A oss lite måndagsmys hemma i lägenheten.
Ooooooooooch imorse fick man i vanlig ordning, frukost på sängen.
Och tur var väl det, för i övrigt har dagen varit näst intill ett helvete. Visst har humöret varit på topp,
men det är jobbigt att jobba när alla måste handla exakt samtidigt kan jag tycka...

Nu ska jag allt parkera mig i soffan och vänta in kvällens nattgäst: S u n q e n

PUSS, VÄNNER

Godkväll!
Söndagen börjades väldigt lugnt framför tv:n med Sunqen.
Bra uppladdning inför ett stängningspass på Ica, kan jag tycka..
Många ville handla, vilket i sin tur ledde till att klockan tickade på rätt så bra.
Träffade även en hel del goa, glada människor samt fick för andra gången denna helg komplimanger för mina ögon. Synd att jag hade linser vid båda tillfällena, haha...

Nu är klockan mycket om ögonen är trötta. Hoppas Sanebe ringer snart, så jag får sova sen!

PUSS GULLUNGAR

Hittills har denna lördag varit helt i min smak.
1. Vaknade upp bredvid Kibän.
2. Mysigt att titta på vigseln mellan Victoria och Daniel i fikarummet
3. Fick sluta tidigare
4. Blev kidnappad och tillfångatagen av min fina som bjöd på middag hemma i Åkeräng
5. Nu vankas det kaffe och nattligt besök av Sunqen

Hur bra kan min söndag bli?

Känner mig rätt obekväm med känslan av att helt plötsligt befinna mig där igen.
I det tillstånd då varje pling på telefonen önskas vara utav en och samma person.
Då nätter känns så självklara att dela med någon annan, oavsett om sängen är en meter bred eller två.

För jag tror jag vet vem jag är hos dig.
Eller vet jaaaaag?

Det är iallafall natt och jag befinner mig i lägenheten på prästgatan,
som de flesta andra dagar. Förr behövde jag ganska ofta få en paus
från allting. Stressen i stan. Men efter att ha haft två veckor med
enbart lata dagar, känner jag inte särskilt mycket stress eller behov
av stillhet. Det får jag tillräckligt av ändå.

Idag har jag gått på stan med Markus och Alex. Killarna shoppade en
del. Min funktion? Okänd. Jag tror jag föreställde något slags sällskap
och lite rådgivare.
Framåt eftermiddagen begav jag mig hem till S för att piggna till. Slutade
med att jag somnade i hennes fantastiskt mjuka säng.

Vid sju kom Sunqen och vi drog hem till mig, drack kaffe, pratade resor
och taggade till SATC 2. Och till den som inte har sett den kan jag bara
säga ett och annat....

Filmen var genialisk, från början till det där jävla slutet. Jag blev så lycklig.
Så tillfredsställd. Det finns alldeles för mycket dåliga filmer, men den där!!!
HOHOHO! Ygli. Sen att Sunqen är minst lika bra, tja.. det gjorde sitt det med.

Nu ska jag ta en halstablett och lägga mig, trots att Melissa just sa åt mig att
"vara vaken hela natten".

Vi får se hur jag gör...

Bloggen är ett vinterfenomen. När det är mörkt och kallt och det inte finns särskilt mycket att göra, det är då man ska sitta inne och kura med ett par filtar, en kopp te och skriva ner allt man tänker på och drömmer om. På sommaren däremot, trots att det är svårt att urskilja om det är sommar eller höst här i Östersund, så är bloggen inte lika högt prioriterad.

Men, jag gör mitt bästa för att ändå hålla er alla och mig själv relativt uppdaterade.

I söndags kväll kom A hit. Vi såg på världshistoriens näst bästa film enligt IMDb - Nyckeln till frihet. Faktiskt helt okej måste jag säga.
Igår morse kom Kibän hit och gjorde frukost vilket var jävligt uppskattat. Hela dagen tillbringade sedan hon och jag på stan, shoppade lite på stans alla reor och slösade många timmar och en del pengar på Pause. Olle kom förbi och åt med oss också vilket var nicelinice. 
På kvällen fick man besök av självaste Therese som kommit hem från Sundsvall nu. Vi chillade mest, hon jag och Kibän. Tills klockan slog läggdags.. 

Idag har man inte hunnit mer än att göra sig i ordning och åka upp på säkerhetsutbildning genom jobbet. 
Skyndade hem sen och svalde en naturdietdrink för att skynda vidare till Saris innan vi skulle iväg och spinna. Dock är S ganska dålig och riskerar att få blodförgiftning vilket innebar att det inte blev någon träning för mig heller, HE HE :S 

Istället ska jag städa lite här hemma innan A kommer! 

På återseende 

Detta är självbiografin jag skrev i slutet av kursen Textkommunikation B. Slänger upp den här för jag vet att några vill läsa och för att somliga kommer att känna igen sig... Manusformat i bloggen? Naaa, så ha överseende med styckeindelningar osv.

Det började redan i mammas mage.
Dag in och dag ut medan hon väntade mig tog hon linje 162 till arbetet i Brunflo. Bussen som sedan förföljt mig hela mitt liv likt snön förföljer Jämtland om våren. Ständigt återkommande, men till skillnad från snön som är evigt oberäknelig finns där en tabell som år efter år sett likadan ut.

På den södra sidan av Sannsundet - närmare bestämt i Oviken, har jag levt och vuxit från den dagen jag kom hem från BB fram tills dess jag började gymnasiet i Östersund för knappt tre år sedan. Tillvaron på landsbygden kan till största del beskrivas som ganska okomplicerad och så här i efterhand också ganska fascinerande.
Eftersom jag har svårt att minnas någonting över huvudtaget innan jag började skolan, kan vi väl säga att livet egentligen inte började förrän då.
Vardagen i Oviken var en enkel ekvation som bestod av skola i Myrviken under dagen, därefter väntade en fem minuter lång (eller kort) bussresa hem till byn, för att sedan bänka sig framför TV:n och Sunset Beach hemma hos farmor, bara ett stenkast från vår villa. Strax efter klockan fem varje eftermiddag ringde pappa och ville att jag och min storasyster skulle komma hem och äta middag. Efter middagen tiggde man rätt ofta en tia för att kunna åka på badhuset i Myrviken, om det inte var fotbollsträning den kvällen vill säga.
   Och ja, så såg det ut i ett antal år. Och inte var jag väl det minsta missnöjd med det, men så en dag kom den där äventyrslusten smygande..
    Jag var väl runt nio år när jag och mina tjejkompisar för första gången en lördagsmorgon klockan nio satte oss på buss 162, för att på egen hand åka till stan och shoppa. Detta blev därefter det återkommande lördagsnöjet för oss. Ett par timmars total frihet från föräldrarna, helt och hållet avsatta för diverse investeringar och självförverkligande som oftast resulterade i ett par örhängen från India, en funbox från Sibylla på Stortorget och ett par utsvängda, inte sällan rosa byxor.
Men efter att ha ägnat åtskilliga lördagar på stan fanns till slut ingenting mer att hämta. Jag och mina kompisar blev sugna på något nytt.
Vi var omkring tolv år när vi började åka in till stan på fredagseftermiddagar istället.
Eftersom vi slutade skolan halv fyra tyckte vi det var perfekt.
162:an gick ju tio över.
Och nu var det inte längre shopping som lockade. Nej, det fanns det varken tid eller intresse för. Istället blev bio vårt nya bestyr.
Det spelade sällan någon roll vad det var för film vi såg. Det var liksom inte det mest väsentliga. Godispåsen från Karamellkungen och att vi faktiskt befann oss på en annan plats än hemma var så mycket viktigare. Idealiskt var det faktum att bussen gick hem igen tio över tio samma kväll.
Vid femton års ålder höll trenden fortfarande i sig, och var än mer självklar än tidigare. En fredagskväll innebar en fredagskväll i stan och några andra alternativ fanns inte. Men bio, det hade vi tröttnat på och i stan fanns så mycket människor, och möjlighet att lära känna några av dem.
Jag och mina två kompisar umgicks ofta med dem som var lite äldre än oss, och som vid den här tiden antingen redan gått ut eller precis börjat gymnasiet. Och för de flesta som växer upp i Oviken innebär gymnasiet även en flytt hemifrån. Därför fanns det inte längre någon anledning att ta bussen hem samma kväll, särskilt inte när fest stod på agendan.
    Det spännande och roliga med hela grejen var att ingen fredagskväll blev den andre lik. Det var alltid nya människor på nya fester i nya lägenheter, i stadsdelar man egentligen bara hade passerat igenom någon enstaka gång.
Morgnarna därpå satte vi oss bakfulla och glada på bussen vi åkt så många gånger tidigare i våra liv, den som ledde hem till lugnet. 
Till slut kom den dagen då vi gick ut nian och vi likt alla andra skulle flytta till stan. Anledningen till att det är en sådan självklarhet att i samband med gymnasiets början, även flytta från Oviken är just 162:an och att dess fåtaliga turer skulle innebära extremt långa dagar för den pendlande.
Jag som hade stått i kö hos Östersundsbostäder i två år var inte särskilt orolig för att bli bostadslös trots bristen på lägenheter. Frågan var bara om jag kunde få tag i en centralt och nära till skolan som hade riktigt kök. Det var nämligen mitt enda krav. Och till slut hittade jag en rymlig och trivsam etta på Prästgatan som jag bara var tvungen att få.
Men med plats nummer nio i kön kändes det rätt hopplöst, tills jag, tack vare strul från Östersundsbostäders sida och en stor dos tur, ändå fick den.

I sommar blir det tre år sedan jag flyttade in. I tre år på Prästgatan har jag bott och levt ett ganska fantastiskt studentliv, både själv och tillsammans med andra. Lägenheten har blivit min borg och fristad där det är jag som bestämmer och där jag ”bara kan vara” om jag vill.
Men fastän jag är vuxen nu, så skiter sig saker ibland.

Då är det 162:an som leder mig hem.

Ooooooooooooooooch precis som väntat blev den här lördagskvällen i obygden oerhört cosy och kul.
Började med en fika hos farmor. Forsatte sedan med chill och rabarber hos Sunqen med henne och Anna.
Senare skjutsade vi ner några festprissar på Holmen, vilket resulterade i många skratt på vägen..

Hemma hos mig gav vi oss på ett parti TP innan det blev dags för brudarna att åka och hämta samma festande karlar för att åka hem till sig. Själv är man jävligt trött såhär dags, men jag glömde som vanligt att tvätta, så det är det jag håller på med nu parallellt med fejjan då..

Imorgon är det söndag, vilket betyder: en härlig dag i stan. gemä nu ba

www.lillarymden.blogg.se

"Vem gör det nu?"

Oj oj oj, vad dagarna går fort.
Eller egentligen inte, men väldigt lite tid blir över till bloggen sommardagar som dessa.

I onsdags eftermiddag var jag alltså hemma hos Sara. Vi lagade en underbar middag och såg på Remember me, myste och allt sådant. Framåt kvällningen gick jag och Edvin ner på Marité och tog en öl i solnedgången. Fruktansvärt nice var det.
När ölen var uppdrucken gick vi hem till mig, såg på TV och fick så småningom sällskap av en besviken Alex som hade sett Kommissarie Späck.

Torsdagen blev en Alex-Märta-dag som innefattade dels en sväng på Kvantum för att hämta sommarschemat, dels en sväng till hemmet i Åkeräng samt lite häng i badhusparken innan man möttes på Stortorget utav världens finaste K och så småningom också Daniel. Kvartetten beslutade sedan om en middag på Tacobaren - sagt och gjort. Mätta och belåtna gick vi hem och halvsov framför Kniven mot strupen sedan.

Idag är det fredag och jag ska ta det hemskt lugnt. Har legat på en filt i Badhusparken med Bella, Olzn mfl i princip hela dagen och ikväll tänkte jag åka hem till byn för att läsa lite goda böcker som jag lånat. Dock ser det ut som att Sunqen kommer och myser med mig. Inget mig emot i och för sig. ♥

Life's good

I måndags var jag och Sara på bodycombat.
Det blev mitt första träningspass efter cirka två veckors uppehåll. Minst.
Träningvärken var rätt så påtaglig igår kan jag meddela, men det var najs.

De senaste dagarna har all tid bara flutit ihop till en enda slapp sörja som
tillbringats med lite diverse människor. Lite annag och linneab, lite fika med boel
på stan och ganska mycket alex. Det krävdes tydligen en flaska vin och någon slags olivsörja för att vi för första gången skulle hålla oss vakna en hel film..Men till slut gick det alltså! Yeeeeeees

Nu är klockan snart halv två och jag har precis avnjutit dagens andra frukost. Tror minsann jag ska ta tag i disken och sen göra mig klar för att möta Sara på stan. Hörde att det var hon och jag som skulle ha ett par timmar för oss själva i eftermiddag nämligen........

PUSS LIV

Därför, såhär en dryg halvtimme efter midnatt, precis före läggdags....

Sanebe. Imorgon börjar ditt liv och inte hur som helst. Portugal kommer bli ett minne för livet. Allt du behöver göra är att släppa loss och ta det för vad det är. Och skicka vykort till mig förstås..

Britta. Jag insåg precis hur fittigt det känns att du flyttar imorgon. Orkar inte att ännu fler som är så nära ska hamna ännu längre bort. Men uppmuntrande ord sa vi, och uppmuntrande är förhoppningsvis tanken av att du tar dig någonstans medan jag hänger kvar här som en hemlös hänger kvar i en bar.

Kajsa. Mitt sjuka lilla fruntimmer. Kommer hata den dagen du åker till GBG lika mycket som jag hatar alla medelålders kvinnor på fristilen med fruktansvärt ohumoristiskt kallprat. Kanske ännu mer. Men du är cool och bäst och lyckad och fantastisk och kommer ha en underbar sommar. Bara så du vet alltså...

Syrran. Storhjärtat om halsen. Ledsamt att du ska behöva känna som du känner. Men sånt är livet och livet är till för att levas. Och du om någon är livfull nog att ta det på rätt sätt. Bara för att du råkar ha flyttat och känner dig lite vilsen just nu, betyder inte det att det kommer vara så föralltid. Inte ens i närheten av så länge, stumpan.

Olivia. Ledsen att jag inte ringt, men jag gör samma misstag som alla gör med människor som har mist någon. Vågar inte fråga. Men du ska veta att jag iallafall tänker på dig och lider med dig. Och hoppas att det fanns någonting jag kunde göra som kunde göra att du fick honom tillbaka. För det är du värd. Du är värd allt du någonsin kan få.

Det var det. Godnatt

Igår tog jag studenten.
Känslan jag har just nu är lite svår att sätta fingret på.
Jag tror jag mest av allt är glad. Glad för att studenten blev
precis sådär lyckad som jag hoppats på. Glad att det blev ett lyckligt slut.
Att hela klassen hade längtat så innerligt efter den här stunden fanns inga tvivel om,
utan blev väldigt tydligt i och med att vi verkligen rusade ut på trappan igår, och dessutom
sjöng första versen två gånger vilket innebar att vi sjöng den sista helt utan komp..
Flakåkning var grym. Likaså den lilla middagen mamma hade ställt i ordning som vi åt hemma i lägenheten.
Brittas mottagning var mysig. Festen på Olles bakgård med klassen likaså. Österäng var i och för sig inget speciellt, men festen vid Rådhuset gav kvällen ett vackert avslut. Sista låten som spelades var Don't look back in anger och jag kunde helt enkelt inte låta bli att fälla ett par tårar.
Lycklig blev jag sen när jag fick återse en kär vän i en röd bil, som dessutom pysslat om mig och gjort precis som jag velat hela hela dagen..

Kvällen däremot, har jag tillbringat med Emil och Sandi, läst våra slutkrönikor och tittat på youtube-klipp från Lilla Melodifestivaler.

Nu väntar sängen mig. Hojj

NU VET NI!